En hund i tratt och vårlängtan big time

Dagdröm och verklighet

Om jag hade en liten gryende vårkänsla igår, så är den som bortblåst idag. Har inte januari varit onödigt lång? Jag kan inte förstå att det bara står den 17:e i kalendern. Det är ju jättelänge sedan det var nyår och jul! Eller är det kanske bara är jag som börjar bli trött på allt gråväder?

Om det ska vara vinter så ska det vara massor av snö (och ja, check, det har vi!) och kalla soliga dagar, med hög och klar luft. Vid lite eftertanke så är det nog där som skon klämmer. Det har inte varit så mycket av den varan. Bara grått, grått och grått, så grått att inte ens snön lyckas lysa upp. Ge mig soool så lovar jag att älska skärgårdsvintern igen! Då är det helt förtrollande vackert här ute.

Tur att jag har alla tulpaner! Jag menar, det är ju inte jättebra när man börjar längta efter snösmältning och vår redan nu. Det är ju trots allt några månader kvar till dess, men idag kan jag inte låta bli.

Jag längtar efter längre dagar och långa joggingturer med Zelda runt ön, när det doftar salt och jord och lyser vitt av vitsippor (och inte snö) i gläntorna. Jag längtar tills att uteserveringarna öppnar, båtlivet kommer igång och Vaxholm åter fylls av sommargäster. Och jag längtar tills vi kan ta båten, som nu ligger så stilla och fint, infrusen vid bryggan, ut till olika öar igen…

Det blir fint det. Men tills dess gäller det att göra det bästa av det som är. Snön verkar ju vara här för att stanna, så ett pulkarace med barnen i helgen blir nog inte fel. Om jag snor ena snowracern tror jag nog att jag kan vinna :) Kanske ska vi passa på att ta med varm choklad och grilla lite korv också när vi ändå är igång. Det gör vi alldeles för sällan, trots att det är så himla mysigt. Eller så tar vi snowboards och skidor och drar till Väsjöbacken. Bättre än man kan ana, och dessutom ganska nära. Vi får väl se! :)

Konvalecent-Zelda, här tillfälligt utan tratt, börjar ta sig nya vanor som kan bli svåra att jobba bort.

Ps. För er som undrar hur de är med Zelda; Hon är hemma igen nu från djursjukhuset. Med tratt på huvudet och lite slokörad, men ändå. Maginfluensan visade sig vara en ihopknölad bit packtejp som hade fastnat i tarmen och behövde opereras ut. Fråga mig inte var hon hittade den, det glupska stycket…?? Men som man så ofta säger – slutet gott, allting gott! Ds.