Tycker du att det var länge sedan jag gjorde ett inlägg? Det beror på att B&B-bloggen har bytt adress och finns nu på vår egen hemsida www.vaxholmsbedandbreakfast.se. Jag hoppas att vi ses där!
Om du följer oss via bloglovin’ behöver du gå in och lägga in den nya adressen i din läslista.
Dagar som den här, när det är några grader plus, ingen snö och solen sträcker fram sina strålar åtminstone lite då och då, får jag sådan lust att ”göra vår”. Jag vill plantera vårlökar i utekrukorna, ta fram stolar och plädar och fika på trappan… Jag inser förstår att det är minst någon månad, eller kanske till och med två, för tidigt. Men det hindrar mig inte från att i alla fall glädjas åt tulpanerna som slår ut i fönstren och att räfsa bort lite av de där extra fjolårslöven som letat sin in på tomten från grannens. Bara för att hjälpa våren på traven lite grann.
Vigo längtar nog lite efter våren och fiskesäsongen han också, för han har hängt i ett av fiskedragen i glasburken som för tillfället funkar som vas. Det blev ganska fint tycker jag, så det får hänga kvar där, i alla fall tills han behöver det för att locka lite riktig fisk.
Det ännu en sådan där strålande vinterdag med knallblå himmel och gnistrande snö. Jag vet inte hur många sådana här dagar vi har haft på raken nu. Men nästan så många att jag börjar ta dem för givet – att det är så här det är, när det är vinter. Det gäller verkligen att spara på de här dagarna och plocka fram dem ur minnet sedan när det plaskar och slaskar!
Idag åt jag lunch nere på Magasinet. Ofta blir det bara att jag slänger i mig något lätt i farten mitt på dagen, men idag var jag sugen på lite riktig mat. På väg ner kvittrade fåglarna. Mitt i smällkalla vintern kvittrar de som om det snart vore vår. Hur ljuvligt är inte det? Det måste vara ljuset som lockar fram dem och får dem att börja sjunga. Och mig med. Jag blev på sådant toppenhumör att jag stannade till på Gateau på vägen tillbaka och köpte med mig årets första semlor. Killarna ska ha med sig några kompisar hem efter skolan så det kan bli gott för dem att festa på. Kanske norpar jag en jag också.
Annars har jag mest suttit framför datorn idag. Jag håller på och gör klart vår nya hemsida för Bed & Breakfast. Den gamla har hängt med sedan vi startade 2009 så det ska bli kul med lite förändring. Och så har jag jobbat med en broschyr som ska presentera Vaxholm på uppdrag av Vaxholms Turistbyrå och vårt destinationsbolag Destination Vaxholm. Väldigt roligt men också ganska klurigt. Det finns så mycket att berätta, så vad ska man välja ut…? Tur att det finns fler kloka personer med i projektet så att jag har några att bolla med!
Dagens bild kommer från Magasinets terass. Jag orkade inte släpa på kameran – skulle ju bara ner och äta lunch – så det blir en mobilbild istället. Sämre lunchutsikt kan man ha, eller hur?
Isen har lagt sig runt Vaxholm. De många dagarna och nätterna med rejäla minusgrader har gjort den så tjock att till och med jag, som har väldigt stor respekt för fruset vatten, snörde på mig skridskorna och vågade mig ut en tur idag. Det var helt och hållet grannarnas förtjänst. Hade inte de knackat på med långfärdsskridorna i näven och ispiggarna runt halsen och frågat om vi skulle med hade det inte blivit av. Som sagt, jag tycker att det är lite läskigt, för tänk om isen spricker… Men samtidigt så är det ju ljuvligt att svischa fram över den släta, blanka ytan! Inte blev upplevelsen sämre precis av att det, precis som igår, var strålande sol och vindstilla. Man får fånga de här dagarna när man har dem!
Killarna var redan på Eriksö och åkte snowboard när grannarna kom förbi, men när jag ringde dem och sa att vi funderade på skridskor på sjön kom de som ett skott. Det är inte alla år som vattnet fryser så mycket att man använda isen, så det ville de inte missa. Zelda, hunden, fick följa med hon också och sprang lös bredvid oss. Om det var för att hon tyckte att det här med att ”gå på vatten” var väldigt märkligt eller om hon bara var extra glad vet jag inte, men så fort vi fick upp farten lite över isen skällde och studsade hon i cirklar runt oss angelägen att hålla ihop flocken och valla oss mot land.
Nu är vi tillbaka inne och jag ska strax börja laga middag. Vigo, vår äldste son, som verkar ha ärvt Jespers intresse och talang för att måla, har tagit fram staffli, duk och färg och satt sig framför brasan och börjat med en ny tavla. Det ska bli en present till Jesper när han kommer hem från Kilimanjaro-äventyret i morgon. Zelda har lagt sig tillrätta bredvid och njuter av värmen. Nöjd med att vi alla är samlade hemma i tryggheten igen.
Det har varit en strålande vinterdag. Ni vet en sådan där dag när himlen är klarblå och snön gnistrar som kristall.
På förmiddagen tog barnen sina snowboards och åkte till backen vid Eriksö. Att det var minus tretton grader verkade inte bekomma dem alls. Och jag förstår dem. Sådana här dagar vill man ju bara vara ute! Det spelar ingen roll att det är orimligt kallt.
Nu är det redan kväll och vi har just spelat ett parti Creationary. Det är Vigo som har önskat sig familjespel och för en gång skull var inte lillebror sen att hänga på. Det händer alldeles för sällan att vi sätter oss så här, men riktigt mysigt blev det i alla fall och en skön avslutning på en skön lördag. Att jag sedan vann kanske vi ska prata lite tyst om, killarna vill inte gärna bli påminda om det…
Vi har ganska många gäster som kommer tillbaka, gång efter gång. En del är här och jobbar, andra har nästan gjort vårt B&B till sitt eget lilla lantställe. Då bokar de alltid ”sin” lägenhet och sedan är de bara här utan några större planer än att bara vara lediga några dagar i skärgården. Det är så trevligt! De blir som goda grannar och vänner som kommer hit med jämna mellanrum.
Sådana gäster har vi idag. När jag jag checkade in dem och hälsade välkommen fick jag en stor bukett tulpaner. Hur gulligt är inte det!? Det är ju jag som borde ge blommor till dem, för att de väljer att bo just här, gång efter gång. Men ja, jo, det gör jag ju faktiskt också. Det står en bukett med tulpaner på deras köksbord med. För att det ser så trevligt ut när de kommer. Och så är det ju faktiskt tulpanens dag idag!
Så var den ute, den där granen och julen med den. Jag vet, jag skulle ju egentligen ha fixat det igår. Men det var så mycket med Jespers Kilimanjaroresa att vi inte blev riktigt klara. Barnen plockade ur alla dekorationerna, och jag tog ner stjärnorna ur fönstren, men sedan tog orken slut och trädet blev stående i hörnet tills idag. Det såg rätt så deppigt ut när vi kom ner i morse där det stod alldeles tomt och mörkt, men nu är det ute i alla fall borta och lådorna med juldekorationer tillbaka uppe på vinden.
Till skillnad från alla andra år, när granen brukar börjar barra så fort vi har tagit in den, satt barren nästan som limmade i år. Därför hade jag inte hjärta att skicka hela trädet på toppen. Istället klippte ner grenarna och lade de på kökstrappan. Det blev lite gammaldags hemtrevligt tycker jag, och vackert till den vita snön. De får nog ligga där ett tag. I alla fall så länge snön stannar och barren inte släpper.
Det har verkligen blivit vinter. Sedan några dagar visar termometern på -10 grader och det biter rejält i kinderna. Men det hindrade inte våra trevliga gäster med tre barn från att spendera hela gårdagen ute. De åkte pulka i backen, vandrade längs kajen, utforskade det gamla pansarbatteriet vid Kullarna, fikade på Bistro Magasinet… Hade en härlig vinterdag helt enkelt.
Här hemma börjar barnen dagen med varm choklad med vispgrädde. Det är ju i alla fall Trettondagen. Själv tar jag kaffet framför brasan. Det kan hända att även vi följer gästernas exempel och tar oss en promenad runt ön lite senare när dagens utcheckningar är klara. Det ser väldigt frestande ut därute med solen och det gnistrande vita. Skärgården är nog aldrig vackrare än på klara vinterdagar om du frågar mig.
Sedan blir det till att packa ihop julen här hemma. Granen ska ut och stjärnorna ner. Jag kommer att sakna dem. De ger ett så fint mjukt ljus i fönstren på ett sätt som ingen vanlig fönsterlampa ger tycker jag. Men nu är glada julen snart obevekligen slut och de ska ut. Jesper ska packa. I natt ger han sig av till Arlanda för vidare färd mot Kilimanjaro. Det är dags för Det Stora Äventyret. Tillsammans med Team Aron ska han bestiga berget och samtidigt samla in pengar till barncancerfonden. De kommer att gå från 35 graders värme i början av turen till -20 de sista dagarna när de närmar sig toppen. Då ska de sova i sovsäck och tält. Om jag tycker att det är svinkallt nu, är det nog inget emot vad han kommer att tycka då. Burr. Mer om resan och insamlingen kan du läsa här.
Det är årets sista dag. Snart är 2015 över och det är dags att välkomna 2016. Hur summerar ni året som gått? Vad ser ni fram emot under nästa? Hur vill ni att det ska bli? Lite pretentiös fråga kanske, men jag tror att sätta en mental bild för hur vi vill att det kommande året ska utvecklas ger en riktning och ett sinnestillstånd som för oss närmare dit.
2016 ska jag bjussa mig själv på ännu mer tid med familjen. Jag vill att vi ska göra många roliga, och vardagliga, saker tillsammans, få nya upplevelser och intryck, och bara ”hänga”. Jag ska också unna mig tid att grotta ner mig i sådant som jag vill lära mig mer om. Just nu står fotografi, film och bildbearbetning högt på önskelistan. När ni ser bilden i det här inlägget förstår ni nog varför. Inget fotografiskt mästerverk precis ;) Det är så roligt att kunna dokumentera och skapa med färg och form. Men så frustrerande att inte får det jag vill säga och visa ur händerna. Extra frustrerande blir det när Mannen i livet verkar vara skapt just för det.
Just nu sitter han och barnen och ritar Manga. Det är roligt att höra hur han ger dem råd om hur de ska tänka kring proportioner och andra tips som gör det lättare för dem att skapa det de vill. Manga-temat är en uppladdning inför kvällen då det blir Japansk afton här hemma tillsammans med goda vänner. Det blir ett trevligt avslut på 2015. Ett år som har varit ömsom vin, ömsom vatten. Men är det inte så som de allra flesta år är, och en del av det som vi kallar livet?
Gott slut på er och Gott Nytt 2016!
Så kom den äntligen – den första snön. Till och med våra barn, som just nu helst verkar vilja spela krigiska spel på ps4 eller datorn, rusade ut för att göra snögubbar och åka stjärtlapp ner för den bergsknalle som vi har på tomten.
Även Zelda, vår hund, rullade glatt runt i det fluffiga vita. Men den där gubben som nu bara står där i trädgården och stirrar är visst skum. Kanske är det hatten som gör att hon tror att det är en riktig person som står där och inte en snögubbe? Vad vet jag om hur en hund tänker, men varje gång som hon går ner för trappan och ser ut genom fönstret i ytterdörren stannar hon och skäller ilsket för att varna oss för ”inkräktaren”.
Ha nu en riktigt skön söndagskväll! Det ska jag ha. Min pappa, som har varit uppe hos oss för att fira jul, är kvar och vi har sitter och myser framför brasan med ett glas vin och avrundar helgen. I morgon tar han bilen hem till Kinnekulle igen. Det är första julen som min mamma inte varit med oss. Men fastän hon inte längre är här i levande livet så har hon ändå varit med, i våra tankar och samtal. I varmt minne. Det har känts bra och har varit en fin jul, med både familj och vänner. Jag hoppas att ni har haft det samma, hur ni än har valt att fira (eller inte fira) den!
Vaxholms Bed & Breakfast 